- Hade min Livia levt om läkarna inte gett henne massor av vätska, för att sedan försöka att driva ut vätskan, som inte lyckades innan hon dog. Hur kan man överhuvudtaget pumpa in massor av vätska i en liten kropp som tidigare har haft hjärtfel, vätska försvårar ju arbetet för hjärtat!!
- Skulle läkaren som vi träffade på dagen inte ha släppt hem mig utan lagt in Livia??
- Varför fanns inte upplivningsutrustning för små barn på IVA??
Jag blev faktiskt ifrågasatt av en läkare för några dagar sedan varför jag inte anmäler händelseförloppet till Socialstyrelsen. Jag vet inte varför jag inte gör det, på ett sätt vill jag att det ska utredas. Det känns som det är mitt ansvar att driva detta tills alla frågetecken är utredda, som om jag är skyldig Livia det på något sätt. Men samtidigt så får jag ju inte tillbaka min Livia hur mycket jag än rotar, frågasätter, står upp för min åsikt och kräver att få veta sannigen!!
En sak är i vart fall säkert och det är att läkarna och sköterskan som anvarat för Livia inte vill tala om vad som hände. De försökte att övertyga oss om att Livia inte hade en chans. När jag berättade detta för experterna nere i Lund säger de att Livia inte ens kan ha dött av det som läkarna på vårt sjukhus försökte att övertyga oss om. Varför säger inte läkaren i här som det är? Har de något att dölja?
Egentligen vill jag inte ens tänka dessa tanker, de gör mig upprörd!!
5 kommentarer:
Jag får gåshud när jag läser detta!! Så fruktansvärt att veta att det kanske inte hade behövt gå så väldigt, väldigt fel som det gjorde om bara sjukvårdspersonalen gjort allt rätt! Måste vara jättehemskt för dig att tänka på det, förstår verkligen att det gör dig upprörd! Finner inga ord, men tänker på er väldigt ofta ska du veta. Massor med kramar
Min första tanke var återigen ett stort "FÖRLÅT" för att jag fortsatte babbla på om det där igår när du tog upp det... Jag tänker varje gång att jag inte ska hålla på och tjata om att jag verkligen håller med dej när du berättar om den där hemska känslan, och försöka gömma lite av de känslorna inför dej och inte bli så VANSINNIGT ARG på läkarna varje gång vi pratar om Livias sista dygn. Jag förstår ju att jag inte gör det lättare för dej. Men HUR KUNDE DE SPRUTA IN VÄTSKA I LIVIA???? Det måste ju finnas något bättre sätt att utesluta infektion, det kan inte vara möjligt att det är det enda de kan komma på när de får in ett supersjukt barn med hjärtsjukdomar. Jag är inte läkarkunnig men det låter så otroligt korkat. (-Nu gör jag dig upprörd igen, men nu snurrar ju dina tankar ändå kring allt det där... Hoppas du lyckas släppa det ett tag, och att du/ni tar tag i det när ni har ork, det kan ju hjälpa någon annan...) Största kramen härifrån
Ni är för gulliga! Tea du behöver inte alls känna att du sätter griller i mitt huvud. Tankarna finns där såklart alltid, men ibland är de mer framträdande och jobbiga att tänka! Jag kan tvärtom tycka att det är skönt att prata med någon annan om det, för ibland tänker jag att jag bara tänker på detta vis för att jag inte är opartisk!! Innesrt inne vet jag också att jag borde anmäla, men jag måste först bestämma mig för hur mycket energi jag kan lägga på detta. Första prion i mitt liv är att vara en så bra mamma till Ella som jag kan, hon behöver mig, och jag har inte lika mycket ork som innan (inte ännu i vart fall)!
Åhh Hannah, jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när jag läser hur ni blir behandlade av Livias läkare. Både då och nu. Det är fruktansvärt och det ska inte gå till så. Hur ska ni kunna gå vidare om ni inte kan känna att det läkarna säger är sant? Det är ju en jätteviktig del i sorgarbetet, att förstå vad som faktiskt hände. Massor med styrkekramar till er.
Och tack för alla fina kommenterar du har skrivit hos mig. Massor med kramar /Emma
Oj, vad mycket att fundera över och samtidigt känna sig så sviken, arg och ledsen. Frustrerande! Det kommer förmodligen vara jättejobbigt att gå igenom allt vad det innebär med att anmäla händelseförloppet men det kommer säkert något bra ut av det. Frågetecken som som kanske får svar? Men ni ska ju känna att ni orkar också.
Många Kramar
Skicka en kommentar