Elisia är här men Livia fattas fortfarande

Jag upplever att många tror att jag är såååå lycklig nu när Elisia har kommit. Och visst är jag det, läkare sa till mig för lite över ett år sedan att de inte trodde jag skulle kunna få fler barn på grund av att min kropp var så sjuk av reumatismen, så visst är jag glad, otroligt glad, att jag fick min fina Elisia.

Dessutom är jag glad att vi är tillbaka där vi skulle ha varit för två år sedan. Drömmen var, innan Livia föddes, att familjen skulle bestå av två barn, vi skulle ha en mysig sommar tillsammans, jag skulle vara föräldraledig, VI SKULLE HA ETT LIV TILLSAMMANS - JAG, JONAS, ELLA OCH DEN NYA BEBISEN. Nu blev inte den nya bebisen Livia utan den nya bebisen blev Elisia och drömmen blev/blir förhoppningsvis sann ganska precis två år senare.

Så, JA jag är jätteglad, på vissa sätt kanske gladare än många andra nyblivna mammor just på grund av att jag vet att livet är så skört. Men på vissa sätt är jag säkert också mindre glad! Jag saknar min Livia mycket, Elisia påminner mig om min fina Livia.

Och jag hoppas att de runt omkring förstår att bara för att vi har fått Elisia så gör inte det saknaden efter Livia mindre, en ny bebis har vi fått men inte en ny Livia. Vi saknar och längtar fortfarande varje dag och vi vill hålla Livias minne levande. Livia fanns här och om det på något sätt ska finnas en mening med det som hände så ska vi vart fall minnas henne och all den glädje och livserfarenhet som hon gett oss. Jag vill och önskar att jag kunde kräva av omgivningen att de tillät oss och faktiskt hjälpe oss att hålla hennes minne vid liv.

Jobbig kväll

Ikväll har varit en jobbig stund! Jag vet precis varför och det är för att jag är föööör trött! Jag blir alltid orolig när jag är trött och på nätterna om jag vaknar, har alltid varit sådan! Jag är väl medveten om att jag är sådan!

Ikväll har jag känt mig så låg och deppig, jag har fått panik över att något ska hända Elisia, att hon också ska försvinna ifrån mig!

Sen känner jag mig så kluven mot Ella, jag känner ju att jag inte räcker till, att hon saknar mig! Igår sa hon att jag älskar Elisia mer än henne för jag är ju mer med Elisia (helt logiska funderingar för en sex-åring).

Nu ligger jag i min säng och hoppas att allt ska kännas sååå mycket bättre efter lite sömn, jag vill ju bara njuta nu när jag äntligen är här! God natt!

Lillasyster är här!!!

Nu är hon här, lillasyster, som förmodligen är en Elisia!

Fort gick det, för fort, när hon kom till världen. Vi var på festival är i vår hemstad på kvällen och jag kände inget alls, det var ju trots allt 10 dagar kvar.

På natten innan så hade vår katt fått ungar så jag hade varit uppe hela natten och hjälp henne och kände mig i och för sig lite trött. Vi åkte hem rätt tidigt och min mamma var förbi vid nio-tio på kvällen och vi satt och pysslade med de små liven. Det är min katts första kull så hon var väldigt osäker och sprang efter mig hela tiden och ville att jag skulle vara där. När jag skulle lägga mig vid midnatt började hon flytta ungarna för att de skulle vara med mig i sovrummet. Allt slutade med att jag tog mig kudde och täcke och flyttade ut till deras kattlåda.

Hann inte lägga mig förrän jag kände att jag blev våt i trosorna (vattnet har aldrig gått vid de två tidigare förlossningarna förrän på BB), det kom inte så mycket heller så jag kände mig väldigt osäker på om det var det eller den berömda "slemproppen". Jag hade heller ingen skjuts i värkarna utan mer som lite sammandragningar som jag haft de senaste veckorna, men jag märkte att de var mer regelbundna. Vid halv fem bestämde vi oss för att åka in och kolla hur status är, det tar trots allt en timma till förlossningen från där vi bor. När vi kom till förlossningen var de väldigt nonchalanta  och jag fick ligga i ett väntrum och kolla hjärtljud hur länge som helst. Jag pratade med dem flera gånger att det nu börjat göra väldigt ont och att jag ville ha bedövning som jag aldrig vid de tidigare förlossningarna hunnit att få. De skulle snart känna på mig, då var jag öppen fyra centimeter, inte så mycket alltså, men det gjorde väldigt ont. Jaja, jag fick i vart fall ett rum och ondare, ondare gjorde det! Det var skiftbyte så de ville inte känna igen, det var trots allt bara en kvart sedan de känt hur mycket jag var öppen. När nästa skift kom så var det redan försent att ge mig bedövning, på de tio minuterna hade jag öppnat mig till sju centimeter. Det tryckte på och de sa att jag skulle andas lugnt, efter en minut skrek jag rakt ut och ut for lillfisen. Det var väldigt chockartat, på en minut öppnade jag mig från sju till tio centimeter.

Jag mådde inte så bra de följande dagarna, det kändes lite som de bara gav mig en bebis, det kändes inte riktigt som att hon var min, jag tror det berodde på att hon kom så snabbt. Dessutom var jag väldigt besviken på förlossningen att de inte lyssnade på mig. Sen blev jag rädd för mig själv för det gjorde så ont så jag tappade helt kontrollen och fick sådan panik. Det blir nog inga fler barn i denna familj, inga fler förlossningar för mig, TACK!

Nu är hon här i vart fall. Jättefin är hon!! Elisia har fått en mycket bättre start än båda sina syskon. Hon är rundare, känns mer bestämd och starkare än båda sina systrar, skönt för jag hoppas att allt kommer gå som på räls så jag slipper att bli så orolig för att något ska hända och få panik att jag ska förlora det mest betydelsefulla igen. än går allt bra, hon är väldigt krävande och vill ha mat mest hela tiden, i natt har det varit varje timme, puhhh. Inte alls som sina syskon som man fick väcka för att mata. Men, men det är en kort tid och jag har Jonas hemma så jag kan vila mig på dagarna. Jag är så glad och tacksam för att hon är här och för att hon verkar så välmående och stark.

Jag funderar på att sluta på denna blogg och det beror inte på att jag fått barn utan helt enkelt för att jag inte får ihop min iphone med blogger. Jag kan inte logga in via iphone och om jag ska byta blogg så är det väl en bra brytpunkt här. Är det någon som har en lösning på problemet iphone och blogger mottages det tacksamt, annars kommer det en ny bloggadress snart. Några förslag på vilken blogg som man ska använda tillsammans med iphone och som är lätt att hantera!!!

Idag borde vi ha haft två-års-kalas

Idag borde vi ha haft två-års-kalas! Livia skulle ha varit två år idag. Istället har vi "firat" hennes dag genom att bara vara tillsammans, vi som är kvar här. Vi var på graven tidigt och satte ett par rosa ballonger och senare i eftermiddag bakade vi tigerkaka som vi hade med oss till kyrkogården och avnjöt i det fina vädret.

Dagen har i vart fall varit bra. Kroppen är så fantastisk på att hjälpa till i kris-situationer, det är idag så svårt att känna och förstå hur vi mådde då för ett till två år sedan, OCH TUR ÄR JU DET! Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna känna lycka igen och kunna leva ett normalt liv.

Jag är också glad att lillan i magen valt att inte komma ut idag, jag vill att denna dag alltid ska få vara Livias dag, en dag till eftertanke och för att minnas de fina stunder vi fick och reflektera över allt som vår fina Livia lärt oss om livet.

Snart borde Livia ha varit två år

Ja, för det är så det känns. Hon borde ha varit två år den 30 juni. Vi har fortfarande inte fått svar från Socialstyrelsen på vår anmälan om hanteringen kring Livias död, men jag tror att det kan ta väldigt lång tid. 

Men jag har slutat (nästan i vart fall) att fundera på varför utan mer försökt vänja mig vid tanken att jag alltid kommer att leva med att vissa varför alltid kommer förbli varför.

På lördag borde vi i vart fall ha haft födelsedagskalas för vår lilla fina Livia. Nu blir det inte så och det känns faktiskt ok inför lördag. Vi ska bara ta det lugnt och besöka Livias grav och kanske sätta några ballonger där.