Blogg-award

Jag har fått min första blogg-award! Blev så glad!! Den kom från en mycket speciell bloggare för mig, nämligen Kolbengtsson. Annicas blogg trillade jag in på när allt var som svartast efter att Livia dog. Bloggen grep tag om mig och Annicas sätt att skriva berörde mig så väldigt. Jag och Annica har sedan hållt kontakten och nu senast fick jag världens finaste hjärtekatt av henne till min lilla Livia, ni minns att jag skrev om dessa hjärtekatter för ett tag sedan va??? Så tack så mycket fina Annica!!!

Ja, nu ska jag givetvis skicka detta vidare.

Den första blogg-awarden ska en person som jag känner lite grann, som inte bor långt ifrån mig, få. Det är Ulrika. Hon är en ganska så ny bloggare. Ulrikas tredje son föddes i början på året och hade en tuff start med RS-virus som sedan ledde vidare till att de fick veta att han hade DS. Ulrikas blogg visar på hennes styrka men framför allt på kärleken till hennes tre pojkar. Jag tror att hade min Livia levt så hade nog Livia, jag, Ulrika och Ville träffats endel. Vi har en erfarenhet om att livet inte alltid blir som man tänkt sig men det blir bra ändå och vi älskar våra barn precis som de är!

Nästa bloggare som ska få en award är Maria Engin, denna blogg snubblade jag också över precis efter att Livia hade dött. Maria förlorade en dotter sent under graviditeten ungefär vid samma tid som min Livia dog. Maria är gravid igen och det ska bli spännande att följa henne till hon får ett levande barn i sina armar!

Ytterligare en bloggare som ska få en award är Emma som skriver om Sagan om Elliot. Jag känner igen mig i så mycket som Emma skriver om. Hon förlorade sin Elliot några månader efter att Livia hade dött. Elliot var ett par månader när han dog av en medfödd sjukdom. Emma skriver om livet efter Elliot och om en storebror som förlorade en lillebror, en familj som skulle ha varit fyra men som bara är tre kvar på jorden.

Nästa blogg-award ska jag ge till Tildas mamma. En blogg som berör mig väldigt. En stark mamma som förlorade sin lilla Tilda på 16 månader 2009. Bloggen berör och kan verkligen rekommenderas även om Tildas mamma kanske inte är så aktiv längre så längtar jag till nästa gång jag ska få läsa något om denna kvinnas tankar, insikter och stora sorg.

Min sista award ska jag ge till en gammal vännina. Hennes blogg är inte som någon annan blogg jag läser. Sussie är en funderare och det märks på hennes blogg som är ett potpurri av snurriga tankar, oro, glädje, funderingar och tokigheter. Sussie har också varit ett stort stöd för mig under den tid som varit, hon har funnit där för mig så att jag har kunnat ventilera mina känslor och tankar. Tyvärr bor Sussie lite väl långt bort sen hon flyttat och jag saknar henne....

Detta var mina award. Egentligen hade jag kunnat skicka många fler, för det är väldigt många bloggar som jag läser och alla berör såklart på sitt sätt. Förhoppningvis kanske jag får någon award igen någon gång och då ska jag rekommendera er ännu fler fina bloggar!! Tack ännu en gång Annica!

Livias sten har kommit

Nu har Livias sten äntligen kommit. Vi har gjort så fint. Snart ska ni få se bilder. Dessvärre har det blivit något fel på stenhuggeriet för det finns två fotavtryck av Livias fötter på stenen, men på denna är det SEX tår. Livia hade INTE SEX TÅR!!! Lite synd att det blev så, eftersom vi längtat så efter stenen och sen när den kommer så är den felaktig. Men bortsett från det, så blev det jättefint!!

Ella vill åka till graven nästa varje dag nu och mer och mer vill hon prata om Livia. Jag undrar så hur det känns där inne i den lilla kroppen och vad hon funderar på!! Hon har tagit på sig uppgiften att vattna hos Livia. Hon går själv iväg till vattenkranen och hämtar en full vattenkanna med vatten som hon sätter i en liten vagn med hjul och drar bort till oss. Hon är så pratig av sig så nästan varje gång tar det jättelång tid, för hon bara MÅSTE stanna och prata med de andra gummorna och gubbarna (är ju mest äldre människor på kyrkogårdar) som är på kyrkogården

Ikväll har Ella också bett att få titta på den film som jag gjort om Livias liv och hon bad också att vi skulle ta fram fotografier på Livia. Ella har en bok som vi skrev upp saker som hon mindes om Livia veckorna efter Livia hade dött. Den boken bad Ella att vi skulle skriva i ikväll igen. Ella sa "Pappa skriv att jag älskar Livia till himlen och tillbaka igen, till himlen och tillbaka igen"!!!

Gjorde läkarna fel???

Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att "hade Livia levt om läkarna gjort annorlunda". Det bemötandet och den behandlingen som Livia fick sista dygnet har flera moment som är bristfälliga!!

• Hade min Livia levt om läkarna inte gett henne massor av vätska, för att sedan försöka att driva ut vätskan, som inte lyckades innan hon dog. Hur kan man överhuvudtaget pumpa in massor av vätska i en liten kropp som tidigare har haft hjärtfel, vätska försvårar ju arbetet för hjärtat!!
• Skulle läkaren som vi träffade på dagen inte ha släppt hem mig utan lagt in Livia??
• Varför fanns inte upplivningsutrustning för små barn på IVA??

Jag blev faktiskt ifrågasatt av en läkare för några dagar sedan varför jag inte anmäler händelseförloppet till Socialstyrelsen. Jag vet inte varför jag inte gör det, på ett sätt vill jag att det ska utredas. Det känns som det är mitt ansvar att driva detta tills alla frågetecken är utredda, som om jag är skyldig Livia det på något sätt. Men samtidigt så får jag ju inte tillbaka min Livia hur mycket jag än rotar, frågasätter, står upp för min åsikt och kräver att få veta sannigen!!

En sak är i vart fall säkert och det är att läkarna och sköterskan som anvarat för Livia inte vill tala om vad som hände. De försökte att övertyga oss om att Livia inte hade en chans. När jag berättade detta för experterna nere i Lund säger de att Livia inte ens kan ha dött av det som läkarna på vårt sjukhus försökte att övertyga oss om. Varför säger inte läkaren i här som det är? Har de något att dölja?

Egentligen vill jag inte ens tänka dessa tanker, de gör mig upprörd!!

Ella längtar mer nu

Det dyker upp nästan varje dag nu att Ella saknar Livia! Hon frågasätter om inte hon kan få ett nytt syskon och om vi inte kan leka att Livia finns/lever. Hon har också börjat be mig att vi ska åka förbi Livias plats på kyrkogården om vi är ute med bilen. Stackars lilla vän.

För Ella är det också så viktigt att hon ÄR STORASYSTER. Hon blir jätteförnämad om någon glömmer att hon är storasyster. Och visst är det så att hon alltid kommer att vara storasyster. Men när man pratar om hur barn blir i samspel med syskon, till exempel mer härsynsfulla, toleranta eller vad det nu må vara så är ju Ella storasyster men ändå inte. Hon har ju inte en syster att stångas med, tvungen att visa hänsyn inför, stå tillbak för, vänta på sin tur med men också kramas med, leka med, försvara, stötta och så vidare!

Hur kan jag längta tillbaka till Lund??

Snart är det ett år sedan Livia föddes och vi fick åka akut ner till Lund på grund av hennes hjärtfel. Sen blev vi ju kvar där hela sommaren. Jag har sett den tiden som något jobbigt, vilket det också såklart var!! Men det finns något annat också!! Något varmt, något hoppfullt, ETT HELT ANNAT LIV I EN HELT ANNAN TID!!

Nu börjar det närma sig sommaren och mina närmaste minnen från sommaren är från Lund-tiden. Kan inte hjälpa det, men på något sätt längtar jag tillbaka. Jag saknar mitt, Jonas, Ellas, mormors och främst och mest Livias Lund!!