Länge sedan jag skrev något!!

Blir svårare och svårare att skriva. Dels har livet återgått till vardag igen. Jag jobbar mer och mer och dessutom har jag snart min sista tenta, så jag försöker att studera lite också!! Jag har också fått lite skrivkramp! Jag har emellanåt svårt att skriva om Livia. Jag har upptäckt att många läser bloggen och på så sätt håller sig uppdaterad på vad som händer. Men de flesta ger sig inte till känna men i och med att de vet så SLIPPER de fråga hur jag mår. Smidigt! Men det betyder att mitt skrivande biter mig själv i svansen, eftersom jag vill prata om min lilla Livia.

Jag har inte bestämt om jag ska sluta blogga, lösenordsskydda bloggen eller bara fortsätta mer sporadiskt!

Har ni andra som förlorat barn läst "Bara ett andetag bort"?

Jag håller på med boken men blir sååå sur!! Samtidigt kan jag inte sluta läsa, jag hoppas att det på de sista sidorna står någon form av förklaring. Jag kan ju inte berätta vad boken handlar om, man för mig som också förlorat det mest värdefulla känns det som ett hån! Jag har inte upplevt så som författaren säger sig ha gjort, betyder det då att min Livia skulle vara mindre värd bara för att inte jag såg några ljussken när hon dog eller att strömmen gick och så vidare??

Jag har så många frågor om innehållet i boken och så många synpunkter på hennes agerande och tankar.  Hur kan hon tro att det nya barnet är det gamla som dött som återkommer? Hur kan hon skriva att de hade ett kontrakt att livet skulle bli på detta sätt, att det var meningen  att barnet skulle dö för att hon skulle kunna känna riktig lycka?? Hur kan författaren lura sitt äldre barn att tro att det döda barnet skriver utförliga brev och ger presenter?

Frågorna är så många! Har någon annan läst boken kan ni väl återkomma med era funderingar kring innehållet! Har boken upprört er också eller har ni tolkat innehållet på ett annorlunda vis??

Det stora mörkret

Så sorgligt! Idag fick jag en känsla av att jag bara var tvungen att åka en sväng till graven efter kursen. Sent och mörkt var det, men jag gick in på kyrkogården i vart fall. Inte ett ljus brann hos lilla Livia. Inte ens det elektriska som jag ställt där för att minska risken för att jag ska komma dit och det är mörkt. Och idag som det är precis fem månader sedan du så hastigt dog. Usch, blev helt kall i kroppen! Pappa bor som tur är bara ett par hus ifrån kyrkogården så jag gick dit och hämtade lite tändstickor och tände ett ljus som mamma ställt vid graven i reserv. Kändes lite bättre, men tungt var det! Har fasat för första gången det ska vara mörkt, och den första gången blev ikväll, precis fem månader efter att du lämnat mig så olycklig kvar lilla Livia.....

Fem månader sedan du så hastigt lämnade oss!

En tid som känns både superlång men som också gått väldigt snabbt. Tänk det har redan gått fem månader sedan allt det hemska hända. Så många olika känslolägen som varit sedan dess. I början var nästan allt jobbigt, men idag är nästan allt bra igen. När någon fråga hur jag mår kan jag nästan inte med att tala om att "Jag mår bra!" det känns så konstigt. Inte kan jag väl må bra? MITT BARN HAR JU DÖTT! Men det är faktiskt så, jag mår bra stor del av tiden igen.

Räddningen är och var ELLA, ELLA, ELLA, Jonas, mamma, pappa, några vänner och möjligheten till nystart på jobbet!

Jag satte mig faktiskt och skrev ett brev till Ella för någon dag sedan. Hon förstår nog inte idag, men förhoppningsvis förstår hon i framtiden hur mycket hon hjälpt mig, hur hon fick mig att orka, hur hon gjorde livet ljust i allt annat som var så mörkt!

Jag är också så glad att jag fått göra en nystart på jobbet. Jag vet inte om jag orkat gå och sätta mig på min gamla kontorsstol och gjort mina gamla sysslor. Jag vet ju inte alls om jag får vara kvar på min nya avdelningen. Men jag hoppas, annars kommer det nog bli lite svårare igen. Nu går jag med lätta steg till jobbet, något som jag aldrig trodde skulle kunna ske efter allt som varit, men det gör jag. Mina nya arbetsuppgifter påminner inte alls om det som varit och det är spännande, vilket gör att jag ser fram emot allt nytt!

Jonas katastrofhelg

Jag hoppas att Jonas snart ska komma tillbaka. Idag är han så gråtmild, han gråtar ofta, ofta, ofta. Han säger att han tycker att det är skönt att gråta, och det är ju bra! Det är ju inget fel med att gråta, det kan ju till och med vara bra att vara nära sina känslor. Men han har så dålig självinsikt. Han förstår inte att han inte är som han var innan. Han springer snabbt framåt och rakt in i en betongvägg. Det hände i helgen. Jag vill inte gå in på vad som hände, men det blev väldigt stort och jag tror att han oroade många i sin omgivning. Jag är faktiskt inte förvånad, för jag hade redan innan tänkt tanken på att det kanske skulle balla ur. Men även om vi pratade om det innan så var han själv så inställd på att det skulle gå så bra.... Vilket det långt ifrån gjorde.

Men ibland tror jag också att han måste oroa sin omgivning för att få de att förstå hur han mår...